Det är en helt vanlig söndagseftermiddag och vi står i godan ro och gjuter golv inne i hönshuset för att kunna flytta kaninerna innan vintern kommer som det helt plötsligt från ingenstans kommer en häst i full galopp förbi gården. Han är sadlad, men har ingen ryttare. Härifrån går allt så himla fort. Jag hinner inte ens uppfatta vad som hänt innan M är nere i backen för att försöka fånga in hästen, T sprungit åt andra hållet för att kolla så att inte ryttaren gjort sig illa. Jesper och jag springer efter men blir beordrade att hämta bilen, vi springer upp, tar bilen, iväg i ilfart, hämtar upp T och åker till skogskanten. J hinner nog inte ens ut med andra foten ur bilen innan han försvunnit ur min blick in i skogen. Jag springer efter och T tar bilen till andra sidan. Jag hinner inte långt innan jag blir stoppad av en gammal tant som ska babbla på, ni vet som tanter gör. När jag väl lyckats komma ifrån henne så sätter jag fart in i skogen igen, ropar efter Jesper, utan resultat. Jag fortsätter djupare in i skogen, mer skrik, inget svar. Jag kommer nog så långt in i skogen som till mitten, när jag vaknar till och inser vart jag är, just det, i skogen. - Jag som är livrädd för skogen stod nu där helt ensam. Jag var tvungen att bita mig hårt i läppen men fortsatte ändå ännu längre in i skogen tills jag inte längre kunde mer, jag fick panik, jag var tvungen att komma ut. Jag vände mig om, tog ett djupt andetag och kände hur hjärtat var påväg ut ur min kropp och satte sedan fart ut ifrån skogen, tillbaka till min säkerhet. När jag väl kommit ut ur skogen stannade jag för att andas, ser hur M kommer med två bilar och en gubbe i varje, de sätter fart in mot skogen och jag känner "peow, då slipper jag ge mig in igen." så jag börjar knata hemåt, sansar mig.
Promenaden hem tog kanske 10 minuter och jag tänkte att jag kunde hjälpa de som var kvar hemma att fortsätta gjuta, men väl hemma möts jag av en dögrinig svärfar som fräser åt mig: vart har ni gjort av ryttaren då? Har ni hittat henne? Varpå jag svarade: "Jag klarade inte av det, det är folk i skogen som letar efter henne, jag klarade inte av det." och han ryter i åt mig " Här står du. Och hon kanske ligger medvetslös i skogen! "
Här brast det för mig kan jag lova, jag blev så arg, så ledsen. Det var jag som trotsat min rädsla för att hjälpa någon jag inte känner, det var jag som sprang i skogen med hjärtklappningar, det var jag som ansträngde mig för att försöka hjälpa till när du stod hemma på gården och lät alla andra fara runt som idioter. Jag sprang upp på Js rum, grät, skrek och grät ännu mer. Jag sansade mig, gick ner, umgicks med "familjen" innan jag åkte hem till mitt eget.
Med detta så vill jag egentligen bara säga att jag hatar folk som klankar ner på folk som gör sitt bästa, när en annan bara står och glor och inte ens försöker. Jag är inte långsint, men det här kommer att gnaga i mig länge, för det var inte okej, inte någonstans! Ska även tillägga att ryttaren klarat sig fint! Dom hade fastnat i leran så hon hade hoppat av hästen istället för att riskera att skada sig och då hade hästen fått panik och sprungit hem. Ryttaren tog sig hem för egen maskin.
