Ibland händer det saker i livet som vi inte kan rå för, inte styra över. Det här inlägget handlar som just en sådan sak.
Det var i April förra året som jag & Jesper, tillsammans med min barnmorska på ungdomsmottagningen bestämde att vi skulle sluta med mina P-piller - för att se om mitt mående förändrades, så jag åt upp den karta jag påbörjat och efter sista mens kastade jag resterande piller i soporna, det var den 7e Maj. Härifrån går allt så himla fort, fast ändå så himla långsamt. Den 7e Maj var början på mitt nya, gladare, friskare liv, trodde jag.
Två veckor gick och jag märkte att jag orkade mer, blev gladare och så men hade ändå svårt att skilja på ifall det var pågrund utav att jag slutat äta piller eller om det var vädret som gjorde sitt. Hur som helst. Sexlusten ökade också, som ju också kan bli förstörd utav att man äter P-piller. Det här var ingenting jag tänkte på mer än att jag ville ha mer "vuxengos" så att säga - Jesper var lycklig, jag var lycklig skit sak samma. Efter detta gick det väl egentligen bara utför.
Efter kanske en vecka fick jag en sådan otrolig känsla i magen som sa att jag var gravid, jag sprang till toan och gjorde ett test (som jag köpt sedan innan för att jag lätt blev nojjig även när jag åt P-piller) som visade negativt, men känslan fanns ändå kvar där så under kvällen så tog jag ytterliggare två test där det ena, efter 10 minuter, visade sig positivt & det andra, efter 5 minuter, visade sig negativt. Där och då gav huvudet upp om tanken på att jag var gravid, men inte magen.
Dagarna gick och jag slutade mer och mer tänka på det, men började istället att må mer och mer dåligt. Huvudet kändes tungt jämt och ständigt, jag hade svårt att äta och vid det här laget kunde inte Jesper ens titta åt mina bröst (han tittar gärna med händerna) utan att jag vek mig av smärta. Jag gick i dagar utan BH för att de gjorde så ont. Vi spolar till den 25e Juni.
Jesper hade precis gjort sig redo för att gå till bussen och sedan åka vidare mot soptippen där han sommarjobbade. Av någon anledning så började vi bråka just den morgonen, om vad kommer jag inte ihåg nu, men jag minns att han gick hemifrån utan att ge mig en hejdå-puss. Jag låg kvar en stund i sängen och tänkte på allt och inget och kände sedan ett sådant otroligt drag mot toan. Jag gick dit och såg där att jag hade graviditetstest kvar och hade innan jag hunnit reagera kissat på stickan och satt där och väntade så fint med klockan i handen för att klocka 5 minuter. Efter en lång minut ser jag till min förvåning ett mycket svagt sträck brevid "kontrollstäcket" och fick en stor klump i halsen, jag väntade ut resterande minuter men sträcket fanns där, tydligare nu. Vid det här laget har mina tankar hunnit fara till lappland och tillbaka. Jag blir under loppet utav 5 sekunder överlycklig, livrädd, illamående, överlycklig igen och sedan livrädd igen. Jag ringer Jesper i världens panik och skriker honom i örat att jag precis kissat fram ett plus, gråter hejdlöst. Han lugnar mig och vi bestämmer oss för att prata mer om det när han kommer hem. Timmarna mellan samtalet tills han kom hem var de längsta i mitt liv men jag var redan helt inställd på att jag skulle bli mamma, att jag bar på en liten bebis (otroligt hur fort det går?!) (Glömde även nämna att jag tog ännu ett test, bara för att vara säker och det visade ju såklart också positivt.) Jag minns att han satte sig i soffan och jag gav honom testet, han tittade på mig, något rädd, något glad. Han sa inte så mycket, han bara var.
Nöjd med tillvaron gick jag vidare med livet som gravid, tills den dag jag vaknade upp med världens mensvärk, jag hade haft molvärk nertilll ett tag men vad jag kunde läsa mig till så var det normalt (jag hade väl egentligen inte smällt det hela än och hade ännu inte tagit kontakt med allt vad man nu ska ta kontakt med). Just då tänkte jag inte så mycket på det men när jag framåt eftermiddagen fick mer ont och gick till toaletten för att kissa och såg att de var "typ blod" i mina trosor så tänkte jag att äh, jag har ju läst att det kan vara vanligt med småblödningar när man är gravid men det blev värre och sen kom forsen. I panik ringde jag till rådgivningen och förklarade läget, mannen på andra sidan var så ohyggligt otrevlig så jag ville döda honom där och då. Även om sanningen sved så gjorde det såklart ont att höra. Hans ord ringer än i öronen på mig "ja, du kan sluta hoppas för du har med största sannorlikhet fått missfall, du är inte gravid längre." Jag slängde på luren i örat på honom och brast i gråt. När jag lugnat mig så ringde jag ännu en gång till rådgivningen för att fråga hur jag skulle gå tillväga och fick till svar att jag skulle vänta ut det, inte använda tampong och ringa läkare om jag skulle få "komplikationer". Okej?
Efter en vecka med fortsatta småblödningar efter forsen så avtog det, jag var fortfarande ledsen och mådde väldigt dåligt över det hela. Jag som längtat efter en bebis i hela mitt liv blev äntligen gravid, men förlorade det lilla liv som vi, jag och Jesper, skapat tillsammans, något som kunde ha blivit så otroligt underbart, det bästa som skulle ha hänt mig. Idag hade vi haft vår lilla knodd, om inte ödet velat något annat. Idag hade vi varit mamma, pappa, barn.
Med det här inlägget vill jag bara säga, ta tillvara på de liv ni skapar. Jag blir så otroligt avundsjuk på alla de som säger att de väntar barn. Jag blir så otroligt ledsen när jag hör att man väljer att göra en abort, där man frivilligt tar bort något, som en annan vill ha så himla mycket. Min bebis är älskad, även om det inte blev något mer utav det. Idag ser jag det inte som ett misslyckande utan mer som en erfarenhet - det var inte vår tur, det var oplanerat och det bästa misstag vi båda kunnat göra att glömma skydd just den natten när två kroppar skulle bli tre. Vi vill så gärna ha en liten, men skyndar långsamt och är nöjda över tillvaron. Vi skapar en bebis när Vi vill det, oavsett om andra tycker det är för tidigt. Vi skapar en bebis när Vi anser att tiden är rätt, nu är inte tiden rätt, så vi avstår. Men hade jag inte fått missfall den där dagen i Juli förra året, så hade vi haft den absolut finaste lilla bebisen här, och du, vem du än varit, hade varit så himla älskad och vi skulle ha skämt bort dig så gott vi kunnat. Sov Gott mitt älskade hjärta, vi ses en annan dag. Och till er som läst detta, ta vara på varandra, älska varandra. Man vet aldrig vad man har, förns det är borta. ♥
